Al-Kateab’s footage is so you-are-there, so crushingly rich in detail that you only forget you’re watching someone else’s horror when random people break the fourth wall.
...en rystende øjenvidneberetning fra et hospital i Aleppo, der både er dybt personlig og essentiel oplysning til hele det verdenssamfund, der ser passivt til borgerkrigens blodbad.
...en smärtsam lektion i samtidshistoria, en personlig resa genom världspolitikens yttersta konsekvenser för den vanliga människan, men samtidigt också en fint intim berättelse, bitvis till och med smått poetisk.
...ett unikt och blodsindränkt dokument, oundgängligt för den som vill – och ännu mer för den som inte vill – försöka förstå hur det är att leva i ett inbördeskrig som omvärlden mest verkar nöja sig med att förfasas över.
Ingen film rammer den følelsesmæssige centralnerve på samme måde som Waad Al-Kateabs selvfilmede skildring af livet – og døden – i det belejrede Aleppo.
"Till min dotter" kan mycket väl vara 2000-talets viktigaste film. Aldrig någonsin har jag sett något så naket och ärligt. Detta är inte film. Detta är människors liv.