Winter Sleep (Sueño de invierno)

Ceylan’s synthesis of exterior (landscapes) and interior (mental states) is typically masterful in the film’s first and final hours...

...what counts most in Winter Sleep to me at least, is not the commonplace sentiments of dysfunction and dread, but spaces between the words.

...it is beautifully written and played, revelling in messy realities in ways movies rarely touch on.

...gigantic setting creates a mesmerising, if slightly mis-matched context for the pain, pathos and absurdity of a sharply observed, intimate domestic drama.

Man får ställa in sig på något helt eget när man går till denna hypernärstudie av ett litet anatoliskt samhälle och dess självutnämnda, bittra, moraliska beskyddare. Men det finns en fantastisk film att möta i ”Vinterdvala”.

Filmens svulstige spilletid (...) er en prøvelse, men fuldt berettiget, fordi man suges helt ind i samtalerne, hvor pointer argumenteres, gentages og indimellem også modsiges, så vi til sidst får billedet af et fintegnet menneske på godt og ondt.

Med mesterlig klipning og fotografering i et bredt format, der paradoksalt bliver klaustrofobiens instrument, er Vintersøvn en respektindgydende præstation.

Regissören presenterar ett väldigt utsnitt av livet med roliga vardagsgrubblerier som slår nästintill en strike.