The Master (2012) - Kritiken

...means to unsettle—not through the startling violence of Punch Drunk Love and There Will Be Blood, or the emotional crescendos of Magnolia, but through a central relationship that’s played for the highest stakes.

An often brilliant ’50s-throwback character drama that never feels nostalgic, with terrific central performances and a luminous, unforgettable visual beauty.

It's an arresting and utterly absorbing psychological drama of marginal lives, an emotional history of charlatanism and gimcrack philosophy, a world of snakeoil truth salesmen offering self-medication of the spirit...

I auteuren Paul Thomas Andersons seneste kunststykke ligger alt på en gyngende grund, og publikum svuppes ud af kuvøsen i en film, der tør tage kunstneriske virkemidler i brug uden at forfalde til lette kompromisser.

...nothing short of an alternate history to the bobby-socked, Panglossed Fifties, a bracing antidote to our rose-colored pictures of prosperity and suburban domesticity.

En af de store fornøjelser ved P.T. Andersons instruktion er hans arbejde med skuespillerne, og hans to fremragende hovedrolleindehavere trækker på deres indre dæmoner i et omfang, som må have været udmattende.

...framförallt skådespelarnas film, Joaquin Phoenix, Phillip Seymour Hoffman och Amy Adams får alla chansen att spela ut och pressa sina prestationer till max.

Allt är av absolut högsta klass och inget lämnas åt slumpen. Man ler, man förtrollas, man gråter. Lätt 2012 års bästa film hittills, precis som jag hoppades på.